Israel och Förintelsen

Antisemitism per definition

När jag vill kritisera Israels högerextrema regeringspolitik så blir det aningen svårt, man får tänka sig för. Det beror på den infekterade varbölden antisemitism. Jag blir upprörd när antisemitiska tongångar gör sig hörda, när andra människor, precis som jag själv, istället vill vara kritiska mot högerregimen i Israel.

  Paul Lindberg: |2009–03–17|  Många tycks vara blinda över det faktum att det i staten Israel finns en mycket stor minoritet som inte alls stöder den extrema högerpolitiken. Tvärtom, de gör allt för att bryta dödläget! Se bara på min idol pianisten Daniel Barenboim som bygger kulturbroar över till synes hopplösa motsättningar. 

I Israel verkar organisationer som Fred nu, och flera andra rörelser. Men även en rad framträdande personer som författare, forskare, politiker, ja inom alla områden, och som inte vill något hellre än att skapa fred mellan palestinier och judar. De vill bara leva sida vid sida och i gemenskap mellan suveräna människor och stater. 

Dessa Israeler har inte fått den uppbackning från övriga världen som de förtjänar. Fokuseringen har mest gällt motsättningens extremflyglar, med supporters från andra länders extremflyglar – både från USA och muslimska nationer, som eldar på allt vad de kan. Inblandningen i konflikten är total. Det är ytterligheterna som bestämmer agendan.

Ur Israel-Palestinakonflikten kan en vattendelare urskiljas i en fråga som först gällde judarnas och palestiniernas rätt till ett varsitt hemland. Och frågan övergick till en global polarisering för den ena eller andra sidan. Nyanserna bleknade bort. 

Frågan i de extremare fallen har bland annat i omvärlden kommit att gälla en sammanblandning kring Förintelsen och Israels högerextrema politik. Det ena får sota för det andra. "Förintelsekapitalet" förlorades, enligt vissa, på grund av dagens israeliska högerpolitiken. Det är en grym cynism!

Många gånger handlar detta om oförmågan och oviljan att urskilja två olika sakfrågor. Och grunden för detta lades till viss del redan av den judiska fundamentalismens inflytande vid Israels grundande som statsbildning, i och med ivrandet av en teokratisk nation utvald av Gud. En sådd som växte till och delvis skördas idag. 

Att göra det svåraste rätt är inte alltid det lättaste! Utgångspunkten för Israels statbildning tillhörde den allra svåraste. Historia och religion skulle vara kittet för att hålla ihop rättfärdigandet. Vid statsbildningen utgjorde Palestinas befolkning av ungefär lika delar judar och muslimer.

Men önskan av en utvald Gudsstat delades inte alls av alla judar. Långt därifrån. 

Den sionistiska tanken fick en kraftig motivation i och med den nazistiska judeutrotningen, och därefter grundandet av den judiska staten Israel! 

Betydande antal judar, religiösa och sekulariserade, är inte speciellt sionistiska. Däremot finns det vissa antisionister som alstrar antisemitism, men också sionister som kallar all antisionism för antisemitism, och så har det hållit på under hela nittonhundratalet. 

Försoningen lyser i dag med sin frånvaro! Konfrontationens innersta ledstjärna handlar om en diffus och kommande seger för endera parten. Den drömmen gäller för båda parternas låsta ståndpunkter. De skapar sin historia nu, i all sin patriotism och självsäkerhet, och för sin sak för det enda rätta. De tror sig handla i historiens namn för framtiden. I realiteten visar människan här sin totala ofullkomlighet. Och av maktens görare utnyttjas religionen för andra syften än för kärlek och rättvisa, minst sagt.

Judar världen över har många gånger gjorts ansvariga för händelserna i Israel-Palestinakrisen. Men det har faktiskt även muslimer fått göra i lika hög grad i de bosättningsländer utanför de muslimska länderna, men som varit lierade med USA. Det blir något av en arvsynd, för både judar och muslimer och som bara eldas på. Om dödläget inte bryts så fortsätter det i all oändlighet. 

Ett kraftfullt handlande måste antagligen ske utifrån, och inte inifrån konflikthärden. Tanken på en avväpning av parterna i regionen, en intervenering för att möjliggöra en pacificering, har närts av många fredsmäklare. 

Judar och muslimer, de trätande semitiska tvillingreligionerna, som båda fortfarande utsätts för diskriminering runt om i världen skulle istället helst behöva samarbeta – för Guds skull! Båda religionerna är stora kulturbärare men urusla som teokratier, precis som kristna teokratier.

Antisemitism är i grunden den värsta formen av främlingshat och även den mest seglivade i historien. Fenomenet, vars förklaring tydligtvis inte helt och fullt kommit till allmänhetens medvetande, måste kunna förklaras med större beslutsamhet. Och i beslutsamheten bör även ett mera resolut motstånd mot främlingsfientlighet och toleransen av totalitära,  människofientliga och kränkande organisationer ingå.

Vi kan se antisemitism i nya former, överförd i våra europeiska länder med stora muslimska inslag, med exempelvis oviljan till moskébyggen. Moskébygget vid Medborgarplatsen i Stockholm motarbetades exempelvis av högerextrema mörkerfolk, men som avväpnades av kyrkosamfund och en upplyst allmänhet. Försoningens seger!

Stockholms moské och synagoga är något vi i dag kan vara mycket stolta över. Deras församlingsmedlemmar är många gånger både visa och allmänbildade och som visat den bästa välvilja och tolerans för medmänniskorna.

Jag är kristen, men tar inte på mig försyndelser kristenheten gjort på medmänniskor i historien. Däremot är jag medveten om att vi inte behöver odla ohållbara traditioner, som många gånger är rena missväxten. Denna ståndpunkt har jag lärt mig ur Jesus värdelära.

Det finns enligt min mening ingen kollektiv skuld för någon enskild, under förutsättning att man inte ställer sig bakom ohållbara ställningstaganden, som exempelvis antisemitism eller främlingshat, då tar man på sig en kollektiv skuld i förening med dem som tänker likadant.

Arv och traditioner har ofta en stor inverkan på människor – på gott och ont. Fördomsfulla värderingar kan odlas och blir förstockade traditioner istället för sökandet efter sanningen kring kärlek och rättvisa. Här menar jag inte liturgier, vars levande tradition kan ge religionen sammanhållning, visuell dramatik och ett kulturinnehåll på djupet – i bästa fall.

Enligt Jesus är det försoningen som gäller, för befrielse från dem som exempelvis odlar nationalism, främlingshat och andra destruktiva åsikter.

Vi kan lära en hel del av Jesus, om vi själva vill! Jesus själv har ju sin koppling i Abrahams alla trillingreligioner som judendom, kristendom och islam – det är ett ovedersägligt faktum! Och Jesus är dessutom allmängiltig för alla, oavsett religion!