|
Världens
längsta hus, 4,4 km. Kraft Durch Freudes arbetarhotell på
ön Rügen – en monstruös arkitektur av Speer. |
EFTER Nürnbergrättegången
Albert
Speers verklighetsflykt
Besattheten
av sig själv och hans Hitler
I
slutet av sitt liv erkände Albert Speer för författaren Gitta
Sereny att han varit likgiltig för arbetarnas villkor och
levnadsförhållanden. Det enda som gällde för honom var deras
prestationsförmåga. Speer berättade att han aldrig varit någon
humanist. Han hade beskrivit detta åtskilliga gånger vid förhör,
intervjuer och i sina egna böcker. Det som betydde något var om
försvårande förhållanden hindrade produktionstillväxten.
Missförhållandena hos arbetarna var aldrig en moralisk fråga som
berörde Speer, enligt honom själv.
Paul Lindberg: |2012-01-13|
Rügen vid
Östersjökusten är det stora semesterparadiset för
tyskarna, även under nazitiden. Vid de
långa milsvida sandstränderna skulle även arbetarfamiljerna
få njuta av sol och rekreation. Och bara några kilometer därifrån
kom snart slavarbetarna att få slita livet av sig, på grund
av militära befästningsverk som organiserades under Albert
Speers
ledning. Det var miljoner arbetare
som förslavades.
År
1981, samma år innan Albert Speer dog, ringde han en sen
fredagskväll till författaren Gitta Sereny. Han var på glatt
humör och var lite på "kanelen" och gick rakt på sak:
"Trots allt har jag gjort ganska bra ifrån mig. Jag var
Hitlers arkitekt; jag var hans minister |
KZ-jordkällare
för slavar,
fuktig utan värme, vid Peenemünde. Dessa fanns överallt i Tyskland.
Miljoner slavarbetare gick under – män,
kvinnor och barn. |
för rustning och
krigsproduktion; jag avtjänade tjugo år i Spandau och jag gjorde
ny karriär efter frigivningen. Inte illa, eller hur?"
SKULDEN
Albert
Speer gjorde ett avgörande medgivande av sin skuld och medverkan
för ett möjliggörande av Förintelsen. Han skrev ett brev 1977
till Sydafrika, riktat mot förnekare av Förintelsen, som menade
att det aldrig ägt rum.
Brevets
innehöll följande:
"Jag
anser än i dag att de grunder på vilka jag dömdes av den
Internationella militärtribunalen var giltiga. Det är dessutom
fortfarande viktigt för mig att jag tar på mig ansvaret, och
sålunda en generell skuld, för alla de brott som begicks efter min
utnämning till minister i Hitlers regering den 8 februari 1942. Det
är inte de individuella handlingarna eller försummelserna, hur
allvarliga de än var, som tynger mig, utan mitt uppträdande och
min hållning som en del av ledarskapet. Det var därfär jag
accepterade ett övergripande ansvar under Nürnbergrättegången
och på nytt bekräftar det nu. Än i dag anser jag dock att min
största skuld ligger i att jag gav mitt tysta medgivande till
Förintelsen på miljontals judar."
Detta
var Speers första erkännande av hans medskyldighet till
Förintelsen. Hade dessa ord uttalats under Nürnbergrättegången
så hade Speer dömts till döden. När brevet offentliggjordes så
ville Speer inte göra några invändningar, och accepterade att
detta var hans ståndpunkt. Han hade alltså haft full kunskap om
vad som hände med judarna, men valt att vända bort blicken från
vad som hände (Billigung – tyst medgivande).
SPEER
ORGANISERAR FÖRINTELSEN
Efter
det att Speer blev rustningsminister och övertog OT (Organisation
Todt),
inledde han på direkt order från Hitler att han och Himmler skulle
förverkliga en effektiv förintelse av judarna. Speer såg till att
förverkliga dessa direktiv. OT tog över hela
krigsansträngningens och industrins organisering och ansvaret för infrastrukturen. Det gällde
framförallt järnvägarna och hela bygg- och
befästningslogistiken.
För
att ett så gigantiskt projekt som "Den slutgiltiga
lösningen" skulle vara realiserbart, måste en teknologisk
plan framställas, kommunikationer ställas till förfogande och
massiva arbeten utföras. Och här skulle det visa sig att ingen var
lämpligare än just Speer – Hitlers närmaste och pålitligaste
minister vid den tiden.
Speer
såg till att dugliga teknokrater sattes på rätt ställe för att
mördarmaskineriet skulle bli så effektivt som möjligt.
Tågtidtabeller, med flera turer per dag, anordnas till Auschwitz-Birkenau och övriga kz- och förintelseläger. Alla
anläggningar och järnvägsbyggen utfördes av slavar som därefter
mördades. Dessa slavarbeten organiserades under Speers ledning, med
hjälp av hierarkiskt underställda chefer. Himmlers SS uppspårade, fängslade och
ansvarade för själva mördandet. Samarbetet dem emellan var
förutsättningen som möjliggjorde historiens värsta
massmord.
Allt
om detta finns med i Speers böcker – och det märkliga är att
han förnekade all kännedom om "Den slutgiltiga
lösningen". Det finns naturligtvis en enkel förklaring: Speer
ville helt enkelt överleva. Sista åren av Speers liv kunde det ena
bevismaterialet efter det andra komma på plats, som visade att han
personligen var ansvarig, tillsammans med Himmler och Hitler, som
huvudansvariga – resten var underhuggare.
SANNINGEN
OCH EFTERVÄRLDEN
Det
finns ändå en poäng med att Speer friades från dödsstraff under
Nürnbergrättegången. I sina böcker gör Speer upp med
nazismen. Han skriver från en position som ger faktamaterial, som
troligtvis annars aldrig hade kommit till kännedom. Mycket kom fram i Speers böcker – om än inte alltför
sanningsfullt. Han
avslöjade händelser bakom kulisserna, om Hitler, om de övriga ledarna, men inte att han
själv tillhörde en av de allra största brottslingarna, vilket han
verkligen var. Speer
var ångerfull, och han sökte rädda sitt liv. Hans
ånger och avståndstagande mot nazism tycks ha hållit i sig livet
ut, men hans stolthet för sitt livsverk växte med åren fram till
sin död.
Något jag själv fastnat för är Speers varningar inför framtiden. Han varnade i sina böcker om att det
som hänt inte får upprepas. Han menar att makten i sig skapar
elände för människorna. Han varnar också för sökandet efter
den optimala
teknologi- och industritillväxten, som alltid genererar makttillväxt
med följden av minskad empati- och solidaritetskänsla människor
emellan. Och som förr eller senare kommer människorna till skada.
Till
slut vill jag själv lägga till Jesus varnande ord: "Människas
makt över människa leder till människans fördärv."
De
två citaten om Speers erkännanden är hämtade ur boken Albert
Speer och sanningen, av Gitta Sereny, Bonniers, 2009.
|