Svenska kyrkan – ett perspektiv från år 2050

Den trygga folkkyrkan

Det är nu cirka 10 år sedan Svenska Kyrkan slutgiltigt omdanats från att ha varit en trist, träig och tråkig inrättning till att nu i folkmun kallas en ”andlig gympasal”. Resan har inte varit helt smärtfri och i denna tillbakablickande artikel ska några av milstolparna lyftas fram och beskrivas. Vi har också lyckats få ett par ord med Svenska Kyrkans nye Generaldirektör, mellan två sponsormöten, som menar att vi nu har en kyrka för alla; demokratisk, framtidsinriktad och lagom religiös.

skilda vägar. Startpunkten för den nya folkkyrkan var naturligtvis beslutet 1999 att skilja kyrkan från staten. Vid denna tidpunkt var det ett fåtal av kyrkans medlemmar som var insatta i alla detaljer men efter några år klarnade bilden. 

Dåvarande statsminister Göran Persson menade för sin del att det var två beslut som han ångrade från sitt regentskap. Ett av dessa var just att skilja Svenska Kyrkan från staten eftersom det folkliga i kyrkan skulle kunna få sig en törn och privata intressen skulle flytta fram positionerna. 

nya vindar. Det som runt sekelskiftet tedde sig som lätt absurt eller lite bisarrt, som att montera ner våra predikstolar, har nu år 2050 blivit en realitet i alltfler svenska kyrkor som ännu existerar. Nu har prästerna äntligen stigit ner till en folklig nivå och i sann demokratisk anda förs numera kamratliga samtal. 

Tidigare fick folk stiga upp på söndagsmorgnar, men nu är det framförallt sena tisdagseftermiddagar som gäller som ”högmässa” (högmässan var tidigare den viktigaste händelsen i veckan där predikan var en hörnsten). 

Det är inte heller så mycket ”hokus pokus” som tidigare, vilket innebär att de yttre åthävorna som korsbärare, högläsning från bibeln och andra liknande teologiskt tunga delar numera är starkt begränsade. Eller som dåvarande pastorn i Missionsförbundet och socialdemokratisk partiombudsmannen Ragnar Bergsten sa i en intervju vid sekelskiftet, med idéhistorikern, författaren och kulturjournalisten Maciej Zaremba: 

– Kyrkans budskap skall vara så allmänt, enkelt och klart att även den som aldrig satt sin fot i en kyrka genast skall känna igen sig.”

annorlunda besättning. En konsekvens av att liturgin (ceremonierna) och teologin (läran om Gud) tonats ner var också att man kunnat förändra arbetslagens sammansättning. 

Prästlönerna var en dryg kostnadspost i de flesta församlingars budgetar, vilket i takt med minskade intäkter från kyrkoskatten delvis löst med nya yrkesgrupper. 

Exempelvis finns numera programvärdar, som företagen har möjlighet att sponsra, som lika ofta som någon teologiskt utbildad person leder olika församlingsaktiviteter. Det som tidigare ingick i en prästs uppgift, undervisning, har nu ersatts med ”det andliga kompetenslyftet” efter en idé från ett EU-projekt med samma namn.      

att följa sin tid. I spåren av klimatkrisen utvecklade designföretaget Divine Design ett helt ny inredningskoncept kallad ”church transformer systems”. Denna idé har gjort att kyrkorummet med ett enkelt handgrepp snabbt kan byta skepnad och hyras av företag, organisationer och föreningar. Detta har inneburit att aktiviteter, utställningsverksamhet, debatter, liveshower och liknande kan arrangeras snabbt och enkelt, samtidigt som intäkterna har ökat markant. 

Självklart, kanske man kan säga, möttes detta med stort motstånd bland den tidens biskopar, präster och diakoner, dvs ämbetsbärarna, som tyckte att kyrkorummet är ett heligt rum där kommersiella och andra intressen borde vara utestängda ifrån. Frenetiskt hänvisade man till olika bibelcitat, t ex det Jesus sa om att slänga ut månglarna ur templet, men inget av detta hjälpte. 

Det extra Kyrkomötet 2015 slog nu klart och tydligt fast att kyrkan är en del av vårt samhälles institutioner, styrs på samma sätt som en fritidsförvaltning och därmed ska lyda under våra världsliga, demokratiska lagar.       

lagom religiöst. Den sekulära beslutsordningen är sedan många år nu helt genomförd. Visst har det skett ett och annat utbrytningsförsök där troende protesterat mot politikermakten som nu helt tagit över hur kyrkans verksamhet ska definieras, hur liturgin ska se ut och teologin uppfattas. 

Den vision som Ragnar Bergsten uttalade i början på detta sekel har i stort sett uppfyllts till punkt och pricka. Nu känner alla igen sig och processioner och annat udda inslag i kyrkobesöket, som tidigare var vanligt, är numera förpassat till historiens arkiv.   

slutord. I denna artikel har jag inte på djupet diskuterat den negativism som jag menar att många teologiskt inriktade människor har fört genom åren. Dessa har menat att svenska kyrkan förlorat sin själ och numera ingår i myndighetsapparaten som vilken annan myndighet som helst. 

Att makten över de troende är helt införlivad med det politiska etablissemanget och till deras nycker, partiprogram, utspel är ett fullbordat faktum Och att kyrkan genom den införda beslutsordningen inte tillåter de s.k. kunniga, ämbetsbärarna, de som verkligen vigt sina liv för kyrkan och borde få vara de ”som bär huvudansvaret att tolka, förklara och föra ordet vidare” som Maciej Zaremba skrev i en bok år 2000.

Ulf Svensson

Uppdaterad 2008-02-16