|
Paul Lindberg:
|2022-12-31|
Framförallt i Tyskland skapades
efter Första världskriget den moderna människan – och med dem
den nya demokratin. Så modernt att det totalitära kejsarväldet
krackelerade totalt. Kejsaren flydde till Holland, där han
gick ur tiden.
Modernism tog över samhällsutvecklingen av ett kreativt folk,
som med sina förväntningar påverkade tidens politiska
samhälls- och kulturutveckling. Modernism – eller "Ny
Saklighet" – hade spridits och fortsatte vartefter, över hela
världen. De politiska förhoppningarna var ihärdiga – medan de
bakåtsträvande krafterna önskade vedergällning.
Utställningen på Louisiana Museum i Danmark var en resa genom
1920-talets innovativa och explosiva tyska konst och
kulturliv. Konsten har alltid mer eller mindre varit
pådrivande på olika sätt och vis – men också mellan gott och
ont. I Tyskland under 20-talet växte humorn och glädjen fram
genom satiren som framgår i utställningens målningar. Denna
konstutställning handlar om satir, humor och provokativ
verklighet, men inte alls om enbart elände eller dekadans.
Men, visst finns kryddan för de komiska, politiska och sociala
inslagen.
Ett konstnärligt genombrott
Efter
Första världskriget öppnades frihetsandan under en kort tid
för demokratisk humanism på alla plan – för första gången i
historien. Fattigdomen hade drabbat större delen av
befolkningen och mobiliseringen för demokratin växte bland
människorna. Frihet, jämlikhet och demokrati blev den
eftersträvansvärda drivkraften – någonting som aldrig tidigare
hade infunnit sig. Demokratirörelsen växte till och politiska
motsättningar växte i en ännu värre omfattning. Med maktkampen
ökade våldet – istället för en harmonisk demokratiutveckling.
Nazismen raserade till slut den första demokratiprövningen i
Tysklands historia. Det gällde uppgörelsen om hur framtiden
skulle gestaltas. På kort tid hade Tyskland fått känna på en
viss demokrati för första gången, och känslan för framtidens
möjligheter.
Ny saklighet, och verism och klassicism
Termen Neue
Sachlichkeit myntades 1925 av den tyske konsthistorikern
och museikuratorn Gustav Friedrich Hartlaub (1884–1963), genom
en utställning han arrangerade i Tyskland. Utställningen fick
namnet Neue Sachlichkeit, "Ny saklighet". Hartlaub
ville beskriva en mängd olika tyska konstnärers nya måleri.
Verk av framför allt Alexander Kanoldt och Georg
Schrimpf betecknades som klassicistiska med sitt kyliga och
detaljskarpa måleri, medan verk av bland andra Christian
Schad, Max Beckmann, Otto Dix, George Grosz och Felix
Nussbaum betecknades som "veristiska".
Måleriet i sig
kunde vara tydliga, detaljerade, starkt realistiska verk, men
ibland även groteska, satiriska målningar och teckningar med
ett starkt desillusionerat uttryck och en form
av socialrealism.
"Magisk realism"
Utöver dessa två
strömningar inom riktningen urskildes en tredje, som
kallades "magisk realism" av konsthistorikern Franz Roh vid
samma tid. Denna beteckning tävlade ett tag med beteckningen ny
saklighet om att vara den huvudsakliga.
Med
tiden blev den istället till en tredje underavdelning i
Tyskland med företrädare som Franz Radziwill ((1895–1983)
och Richard Oelze (1900–1980). Det närmast övertydliga
återgivandet samt ett hårt och kallt ljus gav bilderna drag av
overklighet.
Den
nya sakligheten spreds i hela Europa och även
till USA och Mexiko (Diego Rivera). I Sverige företräddes
rörelsen av bland andra Arvid Fougstedt och Otte Sköld.
Foto
Paul Lindberg /
Louisiana / RLC
|
