 |
| |
Angående
försvarsanslagen, om vi blivit lurade eller inte ska vara
osagt. Men det är ett
demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på
ett bättre sätt.
|
Foto:
RLC
|
FRED OCH SÄKERHET
10
miljarder eller 26 ?
Frågor
kring försvarsanslaget
Varför
summan 10 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för
26 har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl.
En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi
har blivit lurade”. Det tror inte jag heller. Men det kan finnas
– ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla
bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden
förklaras på ett bättre sätt.
Lars
Ingelstam: |2016-03-09|
Alla politiskt intresserade
vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett
riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer)
minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att
trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under
våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av
motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning
över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och
som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.
När
det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är
otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen
2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över
anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal
miljoner):
2015
2016 2017 2018 2019 2020
41,3
43,3 45,0 46,1
48,3 50,1
När
jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda
tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3
miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade
10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5
%. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när
man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det
inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.
För
att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets
pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var
klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra
siffror:
2015
2016 2017 2018 2019 2020
41,3
42,9 44,0 44,5
45,8 46,7
Varför
är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet
och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har
belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha.
Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan
ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50
miljarder?
Det
finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på
en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redovisas något
som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:
2015
2016 2017 2018 2019 2020
41,3
41,6 42,1 42,3
43,4 44,2
Om
man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015
års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta
priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de
tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma
pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa
tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till
det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.
Vi
har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2
miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en
”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta
priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga
partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste
vi återvända till propositionen.
Att
siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att
propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande
priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först
tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang
betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris-
och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).
Bakom
detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex.
Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel.
Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som
bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också
billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än
genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För
försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan
visserligen blir ”bättre” men också dyrare över
tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för
till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är
kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över,
eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index
tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar
med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning
inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan
också innehåller betalning för förbättrad prestanda.
När
detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik
pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till
anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5
miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på
26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:
”Grundplanering”
+7,1
Fempartiöverenskommelsen
+10,2
Uppräkning/försvarsprisindex
+9,0
Summa
tillskott
+26,3
Jag
tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till
det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en
fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar.
Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större
summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan
kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste
åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7
miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det
är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället,
innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade
säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.
Varför
summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället
för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande
transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa
till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”. Det
tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! –
politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett
demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på
ett bättre sätt.
Detta
inlägg postades i Fred
och säkerhet den 9
mars, 2016.
|
