 |
| |
Vilken roll spelar gener för
beteendet?
|
Foto:
RLC. British Museum
|
VARFÖR
VI BETER OSS SOM VI GÖR
Tillbaka
Till
det befruktade ägget
Du
vet hur det är när man pratar i telefonen och den andre vill lägga
på men inte får fram det, utan istället säger, ja nu måste du väl
kila. Som om det var du som ville sluta prata.
Rober
M. Sapolsky: |2019-06-05|
En person har betett sig på ett prototypiskt sätt. Hur påverkas
detta av händelser när ägg och spermie slogs samman, formade
denna individ och skapade personens genom – kromosomerna,
DNA-sekvenserna – som sedan skulle dupliceras i varje cell i den
framtida personens kropp? Vilken roll spelade dessa gener för det
beteendet?
Gener
är relevanta för exempelvis aggressivitet. Därför blir vi mindre
oroade när ett litet barn drar i öronen på en bassethund än när
en pitbull gör det. Gener är relevanta för allt i den här boken.
Gener kodar också för de molekyler som bygger eller nedmonterar
dessa budbärare, liksom för deras receptorer och de tillväxtfaktorer
som styr hjärnans plasticitet. Gener uppträder vanligen i olika
versioner – vi består alla av en individuell samordning av olika
versioner av nära 20 000 gener.
Det
här ämnet dras med två problem. Det första är att många människor
besväras av att sätta gener i samband med beteenden. (Apropå det
kan jag nämna en incident i min akademiska ungdom: en gång ställdes
en federalt finansierad konferens in för att den antydde att gener
har relevans för våld.) Misstron mot samband mellan gener och
beteenden har sina skäl. Pseudovetenskaplig genetik har använts för
att berättiga "ismer", fördomar och diskriminering.
Pseudovetenskap har gynnat rasism och sexism, gett upphov till
eugenik (rashygien) och tvångssteriliseringar samt gjort det möjligt
att använda vetenskapligt meningslösa tolkningar av ord som
"medfödd", i syfte att kunna motivera försummelsen av människor
med sämre förutsättningar. Monstruösa feltolkningar av genetiken
har gett bränsle åt dem som ägnat sig åt lynchning och etnisk
rensning eller åt att skicka barn till gaskamrar.
Beteendegenetiken
dras också med det motsatta bekymret: en överdriven entusiasm för
ämnet. Om vi ser oss omkring kan vi konstatera att vi befinner oss
i genomikens tidevarv. Det finns personanpassade genomiska läkemedel,
människor beställer sekvensering av sina genom och populärlitteraturen
om genomik är fylld av uttryck som "den heliga graal" och
"kodernas kod". Det bygger på en reduktionistisk syn: det
gäller att bryta ner något komplext till dess enskilda delar om
man ska kunna förstå det. Om man förstår delarna och för samman
dem kommer man alltså att förstå den större bilden. Och i denna
reduktionistiska värld ligger nyckeln i att studera gener om vi ska
först celler, organ, kroppar och beteenden.
Överentusiasmen
för gener kan ha sin grund i en känsla av att människor har en oföränderlig
och distinkt essens (essentialismen är dock äldre än genomiken).
I det sammanhanget kan det vara intressant att titta närmare på en
studie om "moralisk vidarebefordran" utifrån släktskap.
Frågan i studien var följande: Anta att en person skadade människor
för två generationer sedan. Har personens barnbarn då en plikt
att hjälpa offrens barnbarn? Försökspersonerna ansåg att ett
biologiskt barnbarn hade större förpliktelser än ett barnbarn som
adopterats in i familjen vid födseln – den biologiska relationen
medförde en besudling. Försökspersonen var dessutom villigare att
utdöma fängelsestraff till två enäggstvillingar som inte växt
upp med varandra för ett brott som begåtts av en av dem, än att döma
två exakt lika personer som inte är släkt med varandra. De förstnämnda
hade växt i olika miljöer men ansågs dela den moraliska
besudlingen på grund av deras identiska gener. Folk ser
essentialism (människans tillhörighet och identitet) i
blodsbanden, det vill säga generna.
Är
generna medvetna med vad de gör? Gener specificerar alltså
proteinets struktur, form och funktion. Och eftersom proteiner gör
praktiskt taget allting borde det innebära att DNA blir livets
heliga graal. Men så är det inte – gener "bestämmer"
inte när ett nytt protein görs. En gen "bestämmer" inte
när den ska kopieras in i RNA för att generera dess protein. Strax
bakom den DNA-sträng som kodar för genen finns nämligen en kort
sträng kallad promotor, påknappen. Vad är det som sätter på
promotorn? Något som kallas en transkriptionsfaktor (TF) binds till
promotorn. Transkriptionsfaktorer initierar rekryteringen av enzymer
som transkriberar genen till RNA. Samtidigt ägnar sig andra
transkriptionsfaktorer åt att inaktivera gener – de är
"avknappar".
Detta
är stort.
Ovanstående
texturval
ur boken.
|
