 |
|
Är
Sveriges medborgare märkta på djupet, med en rasbiologi som inte riktig vill gå ur folksjälen.
|
Foto:
RLC |
KRÖNIKA:
Till
ondskans försvar
Rätten
att smäda och förfölja
Liberaler
är ett jäkla pack! Det kan låta härligt och sant i vissa öron.
Socialister borde hängas – annat slag av örongodis. Ut med
svartskallarna! Religiösa idioter borde korsfästas. Homosexualitet
är onaturligt enligt rasbiologin. Att hata och smäda, att låta
hatet gå ut över andra människor, genererar förföljelse och
lidande. Hatorden realiseras i verkligheten. Tanken genererar
handling, som avgör med vems tankar man lierar sig. Tintin och rätten
att indoktrinera barn – är det ett privilegium?
Paul Lindberg: |2012-09-26|
Att få hata, kan det
vara en rättighet? Kan islamister ta sig rätten att söka döda dem
som smädar islam? Har de som smädar islam rätt att kränka islam
fritt? Frågorna är högst relevanta. Dessa frågor har funnits
under århundraden, men inte gett tillräcklig och trovärdig
upplysning. I muslimska länder finns blasfemilagar, men liknande
lagar finns även i hela västvärlden, och med samma beteckning.
Att
få ge luft åt egna åsikter och låta andras åsikter luftas, att
kunna kritisera och ifrågasätta tillhör den fria viljan. Att inte
tro på Jesus, Muhammed eller någon annan profet tillhör den fria
viljan, vilket faktiskt Jesus har klargjort. Att hävda uttrycksrätten
måste ske med dialogens metoder. Med hat däremot, uppstår
konfrontation och strid, som aldrig leder till något konstruktivt.
Det kan visserligen leda till seger, men på bekostnad av
fasansfulla nederlag.
Medvetandet
om sin egen tankes vilja, leder till anslutningen med det onda –
eller det goda. Ljuset inom dig, måste ständigt hållas brinnande, och
ditt samvete säger att du måste förhindra det ondas konfrontation
mot världen.
DEN
SOM HÄDAR BLIR FÖRLÅTEN
Jesus
säger i Tomasevangeliet, logion 44: ”Den som hädar Gud skall bli
förlåten, och den som hädar Sonen skall bli förlåten, men den
som hädar Livsanden, den skall inte förlåtas, vare sig på jorden
eller i himlen.”
Innebörden
av Jesus uttalande är följande: Gud, Allah, Jahve, Jehova eller
Herren, är människors gestaltande av Livsanden, beroende på
varierande kulturuppfattning. Det vill säga människors
respektive religiösa gudsuppfattningar. Livsanden är densamme som
många kallar Heliga Anden eller Andekraften.
Jesus uttalande gäller Guds tålamod, kring hädandet mot Gud. Gud
rymmer alltså en stor portion tålamod. Enligt andlig tro så är
livet en komplex gemenskap, där vi alla är inräknade –
Livsanden är i oss, och vi är i Livsanden.
Med
Jesus ord värnas människorna, mer än känslan av att Gud låter
sig kränkas, och med förståelsen av en människa som inte riktigt
låtit sig känna Gud.
Om
människor däremot tar sig rätten att utnyttja den fria viljan, för
att kunna bekämpa varandra, genom att provocera fram hat och oförsonlighet,
så är det brottsligt ur en etisk synvinkel. Det borde även ur en samhällsjuridisk
synvinkel förkastas. De som försvarar rätten
att få ge utlopp för hatet, har ett oetiskt uppsåt, med
bevekelsegrunden att legalt få bekämpa dem som de mer eller mindre
medvetet önskar bekämpa, eller tillintetgöra. Det är att gå
utanför den elementära gemenskapens gränsdragningar.
rätten
att kritisera Gud
Jesus
förklaring gäller specifikt Guds tålamod – för rätten att
kritisera Gud. Hädelse (håna eller kritisera), eller
respektlöshet. Det är en definitionsfråga, eller en prövning. Men kritik – med saklighet – måste
kunna tålas. Här krävs det balans i form av tolerans,
urskiljningsförmåga och hänsynsfullt omdöme. Åsikter och kritik
av religioner tillhör den demokratiska yttrandefriheten, vilket
numera är rättsenligt i stora delar av världen.
Respektlöshet
är vanligt, och kan bero på förbistring, eller ömsesidig
okunskap bland sekulariserade, politiska och religiösa människor.
Jesus beskriver här hur långt Livsanden kan sträcka sig i sin
tolerans. Reella motsättningar finns, men syntesen måste leda till
försoning! Respektlöshet finns också i den retoriska politiska
propagandan, vilket ofta gör sådana politiker olämpliga som ledare för
människorna. Den parlamentariska kampen, blir ett slagfält för
att nå makten. Och den makten blir mest människas makt över människa,
men till människans fördärv.
Att
häda "Livsanden" däremot, är som att angripa själva
livet som vi befinner oss i. Här går gränsen, enligt Jesus.
TINTIN
OCH RESPEKTLÖSHETEN
En
bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm fick uppdraget att
seriöst kolla
igenom barnböckerna för att se om de innehöll eventuella fördomar
eller diskriminering av medmänniskor. Och biblioteket fann sådan
litteratur, och gjorde klart att de skulle ställa undan denna
barnlitteratur. Då rasslade det till bland de nyliberala murvlarna.
Det lät som, ”rör inte vår rätt till rasistisk barnlitteratur”. Ok,
de kanske gör sig till nyliberaler, för att kringgå omaket att
öppet behöva försvara sina brunfärgade ståndpunkter och uttryckssätt.
På denna nivå ger jag alltså ett exempel på hur antagonistens
självpåtagna rättigheter gör sig i media – i våra största
tidningar och radio.
Jag
hörde nämligen en antagonists reaktion i ett radioprogram med
bibliotekarien ställd mot väggen. Aggressiviteten var hård, minst
sagt, och kändes helt bisarrt. Den förmodade rättshaveristen som
intervjuade uppförde sig tarvligt och bokstavligt chikanerade
bibliotekarien, som knappt fick en syl i vädret. Det lät som han
gjorts skyldig till något som kunde ha varit värre än bokbålen i Hitlers rike.
Bibliotekarien
gjorde något som istället borde värderas som det goda exemplet,
med bästa vilja och ett gott omdöme. Handlingen gick i
enlighet med ett beslut som tagits av en enig styrelse på
Kulturhuset. Jag skulle
vilja uppmana alla antirasister att inte backa för aggressiva
påtryckningar. Barn blir nämligen påverkade av allt som kommer i
dess väg. Och allt detta kan man naturligtvis inte censurera.
Tintin är inte någonting oskyldigt, men det kan ha varit
antagonistens drömlitteratur i sin ungdom. Och av den
hjärntvätten lärt sig hur man sätter en humanistisk människa
på plats. Liknande artiklar spreds runt om i pressen. Vi har rätt
att tycka fel, men det ska inte få drabba medmänniskor hur som
helst. Vi har rätt att säga: Nog Nu!
TINTINBÖCKERNAS
UPPHOVSMAN VAR ORGANISERAD NAZIST
Tintin-böckerna
är inte alls speciellt oskyldiga, men populära bland barn. De är
spännande och roligt tecknade. Skaparen av böckerna var Hergé,
(Georges Remi), född i Belgien i ett konservativt katolskt hem.
Efter läroverket blev han anställd av en katolsk konservativ
tidning. I militären blev han löjtnant och utvecklade tidsandans
smak för nationalism. Och på tidningen där han var anställd fick
han uppdraget att göra en serie för barn. När hans chef abbé Norbert
Wallez hade sett serien fick Hergé en allvarlig reprimand av
sin chef. Serien innehöll ren rasistisk och kolonialistisk
nationalism.
Innehållet höll infödingarna som dumma och inbicilla, precis på
samma sätt som nazismen och bland främlingshatare i allmänhet.
Hergés
uppförande under Andra världskrigets ockupation av Belgien, har upprört
belgarna. Den tidning som Hergé arbetade på, stängdes av
nazisterna. Men Hergé togs över till den pro-tyska
tidningen Le Soir, där serien Tintin gjorde sin entré. Tidningen
samarbetade med ockupationsmakten. Tidningen var nämligen
huvudorganet för den nazistiska perioden i Belgien. I Belgien
anklagades Hergé för att vara nazist och aktiv rexist, det vill säga
medlemskap i det belgiska nazistpartiet med namnet Rexisterna.
Efter
kriget fick han publiceringsförbud, men som upphörde redan 1946, då
han gav ut Tintin i en modifierad form. Det är dessa tidningar som
gavs ut i vida världen, bland annat i Sverige. Naziupplagorna gavs
inte ut, men ränderna gick aldrig riktigt ur dessa serier.
Innehållets fördomsfulla karaktär kan mycket väl vara
påverkande, framförallt i barnlitteratur.
Kulturhuset gjorde en
helt riktig bedömning, och antagonisterna kan fara dit pepparn
växer. Dessa antagonister skulle säkert göra samma sak som Hergé,
om vi vi blev ockuperade av nazismen.
Så
särskilt oskyldig var aldrig Hergé. Och så särskilt oskyldiga
och till synes aningslösa är heller inte de som försvarar
ondskans rätt att ta plats i samhället. Jag har inte förtroende för
dem som hävdar nazismens och rasismens rätt att härja fritt. Vi känner
dessa typer! De som ställer upp mot rasism och solidariteten med
medmänniskorna är de som tjänstgör för sanningen, vägen och
livet.
TILL
ONDSKANS FÖRSVAR
Den
inkonsekventa yttrandefriheten ska inte kunna få sätt käppar i
hjulen på dem som vill väl för sina medmänniskor. De ska inte i
denna tid åter kunna ta plats och förstöra för andra. Jag tror nämligen
att en hel del som trycker på och försvarar ondskans rätt att få
driva propaganda, själva kan tillhöra kategorin som inte själva
skulle tillåta andra att få den frihet som de själva har tagit
sig i detta samhälle.
Sverige
har kanske märkt sina medborgare på djupet, med en folkhemmets
skolning i rasbiologi som inte riktig vill gå ur folksjälen.
|
