 |
| |
Ulrich
Beck, docent i sociologi, London School of Economics.
|
Foto:
Vpro
|
COGITO
Risksamhället
Är
Sverige en container?
På
nyårsdagen gick Ulrich Beck bort. Denne tyske sociolog blev kanske
mest känd för sitt begrepp ”risksamhället”, som han myntade i
en bok från 1986. I Becks risksamhälle har den teknik- och
framstegsoptimism som präglat moderniteten börjat krackelera. Fram
växer, menar han, en riskmedvetenhet eller ”reflexivitet”: våra
liv präglas alltmer av insikten att industrisamhället inte bara
producerar rikedom, utan även oförutsedda risker.
Karl Palmås: |2015-01-20|
I anslutning
till bokens publicering inträffade Tjernobylkatastrofen, som på många
sätt blev ett skolexempel i just detta fenomen. Ulrich Becks tankar ligger
alltså väl i linje med grönt tänkande. Man kan till och med säga
att hans arbete samexisterade i samma tanke-ekologier som ledde till
framväxten av gröna partier. Mycket riktigt skrev Beck om den gröna
rörelsen, och samarbetade med gröne politikern Daniel
Cohn-Bendit:
De båda skrev tillsammans ett upprop kring hur europasamarbetet
skall byggas om ”nerifrån och upp”.
I boken German Europe
utvecklar Beck sin syn på en sådan reform. En omkonstruktion
”nerifrån och upp” innebär att EU måste demokratiseras, och
att dess top-down-institutionsbygge måste stå tillbaka för
kultiverandet av ett europeiskt demos. Målet, menar han, måste
vara att europasamarbetet blir en ”levd erfarenhet” för
medborgare – att det inte associeras med en samling byggnader i
Bryssel. Som den hoppfulle europavän han var tyckte han sig se just
en sådan tendens hos Europas unga; Erasmusgenerationen. Kanske,
spekulerade han, kan de unga som utgör prekariatet fungera som
motor för skapandet av ett nytt europeiskt socialt kontrakt? Dessa
frågor är, som Olle Svenning noterat i Aftonbladet, brännande inför
det val som Grekland nu står inför.
Beck må ha skrivit om
”stora” frågor, men är även relevant i den svenska debatten.
Eller rättare sagt: via Becks kosmopolitiska hållning kan de stora
frågorna göras relevanta i den svenska debatten – och tvärtom.
Med tiden kom Beck att skriva om risksamhället som ett globalt
fenomen. Notera exempelvis hur det radioaktiva nedfallet från
Tjernobyl inte brydde sig om nationsgränser. Han vände sig alltså
mot den ”metodologiska nationalism” som präglat traditionell
samhällsvetenskap. Produktionen av gränsöverskridande risker kräver
att samhället inte längre likställs med nationalstaten. Vi kan
inte längre se politik som något som utspelar sig inom en sluten
”container”.
Detta kan verka självklart. Samtidigt märktes
denna containervärldsbild i årets första partiledardebatt i
riksdagen. I vanlig ordning hävdade Annie Lööf att Sverige har
minskat sina CO2-utsläpp under alliansens tid vid makten. Samtidigt
vet vi att så inte är fallet – om vi räknar med de CO2-utsläpp
som svenskarnas konsumtion genererar utanför svenska statens gränser.
Med Becks ord, produktionen av rikedom har producerat risker, vars
effekter är osäkra och märks utanför den tänkta ”container”
vi kallar Sverige. Det är alltså ett grönt projekt att ifrågasätta
den metodologiska nationalism som ännu präglar det politiska
samtalet.
Först
publicerad som ledarartikel på Tankesmedjan Cogito
www.cogito.nu
|
