IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

Avancerad utrustning med dyrbarast tänkbara nybyggnader, och med alltför höga sjukhushyror som saboterar den avsedda verksamheten. Det leder till frågan: Är avsikten på sikt att låta vårdsökarna betala mer ur egen ficka? Vilka kommer då att ha råd med vård? Simsalabim, på så sätt minskar köerna... och de som betalar får den allra bästa vård.

Foto: MedOp

VÅRDDEMONTERING

Sjukkaos

Dö i kö och kaos

Just nu bevittnar vi hur vår skattefinansierade cancervård i världsklass håller på att implodera. Det vill säga en högkvalificerad cancervård som faller ihop inifrån och underifrån, och där prognoserna inför framtiden är än mer skrämmande. Själv befinner jag mig mitt i detta vårdkaos där strålningsbehandling följer av en i och för sig lyckad operation, om än något sen.


  Ulf Svensson: |2015-01-25| Frågan är vad som orsakar denna kollaps, där personalen blir allt mer pressad av ekonomiska sparbeting, väl beskrivet för SvD:s läsare, och där jag och mina medpatienter blir utelämnade i ett vårdsystem på väg mot haveri.

Senast i raden beskriver en rad ST-läkare (läkare under specialistutbildning) inom onkologi på Karolinska Universitetssjukhuset läget sett ur läkarprofessionen (SvD 2015-01-13). Den akuta situationen handlar om en budget i obalans. På kort tid ska många miljoner sparas, vilket innebär att till och med sjukskrivna sjuksköterskor och läkare inte kommer att ersättas. Dessutom kommer ett tiotal läkare på onkologen inte att få sina tidsbegränsade kontrakt förlängda. Den personal som blir kvar pressas således alltmer när alltfler patienter ska ha vård. 

Färre kontaktsjuksköterskor ska ta hand om fler patienter, den bristande tillgängligheten ökar och livsviktig information till oroliga och utsatta patienter uteblir – några exempel på konsekvenser. 

Som patient är det inte bara oron för den egna cancern, och oroliga nära och kära som tar upp tankarna, utan även omsorgen om personalens hälsa, som numera ingår i dagens patientverklighet. 

Tidigare har Maciej Zarembas i en serie för DN under 2013 beskrivit sjukvårdssystemets urspårning; där det lyfts fram en vård som snarare styrs av ersättningar än av patienternas faktiska diagnoser-vårdbehov och där antalet besök verkar vara det vikigaste. När den förre sjukvårdsministern Göran Hägglund kommenterade krisen för de patienter som väntade på livsavgörande vård, var svaret att när man väl kommer till sjukhuset då går behandlingarna som på räls.    

En vårdkedja med förhinder

Jag kan bekräfta Göran Hägglunds utsaga och understryka att det som tar veckor eller månader utanför våra högspecialiserade sjukhus, det tar timmar eller dagar när man väl hamnat innanför sjukhusens beslutsdomän. 

En av de största orättvisorna inom svensk hälso- och sjukvård i dag, uppkommer nämligen när allvarligt sjuka individer inte hinner få en behandling i tid, på grund av långa väntetider, då återstår symtombehandling när sjukdomen inte längre är botbar. Kort sagt, man dör i kön.

Ett annat hinder är när ny personal inte får kvalificerad kompetensutveckling och vidareutbildning, som exempelvis ST-läkare, vilket försvårar för framtida cancervård. När heller inte budgetsystemet fångar in elementära förhållanden, där enbart befolkningsmängd och löneökningar uppgår till 2 procent, ser det mycket dystert ut för framtiden. Extrapengar i all ära men när systemfelen i vårdkedjorna tenderar att bli det nya normaltillståndet, då återstår kaos. Det kanske inte är en tillfällighet att politikerna inom Stockholmsområdet slutat använda begreppet "världsklass" eftersom den nya vårdverkligheten knappast har att göra med just detta. 

Ny regering – nya tag

Den nya S-MP regeringen har förstått allvaret i situationen och har nyligen beslutat att på allvar ta tag i de långa väntetiderna i cancervården. Man ska införa standardiserade vårdförlopp vilket kan översättas med ”blåljushastighet” inom fem cancerdiagnoser. Kort sagt ska logistiken förändras samt att de skillnader som finns inom landet ska upphöra.

För närvarande har bristerna inom cancervården i Stockholms läns landsting uppmärksammats på bred front. Min egen väg genom detta system började på min lokala vårdcentral, via provtagning inom en annan enhet och till sist kontakt med specialistläkare för att till sist hamna där jag borde ha hamnat direkt – Karolinska Universitetssjukhuset. 

Alla enheterna är privata, och upphandlade inom landstingets ramar, med undantag av ”gamla” Karolinska. Kontentan av alla inblandade parter är att sjukbesök, remisser, provsvar, uppföljningssamtal, röntgenbilder och, i mitt fall semestrar, gjorde en möjlig kort resa till operation väldigt lång. Det är inte bara plågsamt utan också kostsamt att få en behandling i sent skede, och som i värsta fall inte går att behandla. Operation har följts av postoperativ strålbehandling vilket kanske hade kunnat undvikas i mitt fall. 

Innebörden i att sjukvården inom detta område inte fungerar utan också att kostnaderna i onödan rakar i höjden – mer behandling, mer mediciner, mer sjukskrivning, mer förlorad produktion.

Vad göra - konsekvenser för ledningen i Stockholms läns landsting

Till ledningen räknar jag politiker, sjukhusledning, staber och chefer i ledande befattningar. Dessa personer måste nu analysera situationen mera nyktert, eller fundera på sin egen framtid i styrningen av vården för Sveriges mest expansiva region. Med tanke på befolkningsutvecklingen i Stockholms län, ökad medellivslängd, bättre upptäckt och behandling av cancersjukdomar, ny uppföljningsdiagnostik, samt nya mediciner och nya målinriktade terapier. Det omfattar med de nuvarande budgetförutsättningarna för onkologin en årlig ökning om 2 procent, vilket är helt otillräckligt enligt ST-läkarnas analys.

När politikerna upphandlade det toppmoderna Nya Karolinska, som planerar ta emot de första patienterna redan 2016, hade man säkert goda avsikter. Eget rum för alla patienter, att bedriva den mest avancerade sjukvården för de svårast sjuka, patientnära klinisk forskning osv. i all ära. Frågan är varför politikerna inte ställde krav på att de företag som vann upphandlingen också skulle betala skatt i Sverige? Denna försummelse renderar i slutändan invånarna i Stockholms län en sämre vård eftersom skattemedlen hamnar långt bort från den svenska välfärdsmodellen. 

Vårdresurserna, samt övriga vinstmedel, trollades bort av ”smarta” revisorer och ”vinstkramande” politiker. Det är just dessa resurser som skulle behövas för att vidmakthålla en högspecialiserad cancervård och annan högkvalificerad vård i Sverige. Framtidens universitetssjukhus, Nya Karolinska Solna, är således hotat redan innan verksamheten startats.    

Hälso- och Sjukvård inför 90-talet – HS 90

Ibland bör man se bakåt för att ta sig framåt. HS 90 var ett projektinitiativ i början av 1980-talet, med stark förankring på Socialdepartementet. Det var då vi fick in hälsovård i begreppsapparaten och inte bara sjukvård. Att förebygga blev också ett modeord, men tyvärr har vårt medicinindustriella komplex inte mäktat med detta perspektiv. Kanske var det inte lönsamt ur ett industriellt perspektiv, eller så gav det för få exportkronor. 

Möjligtvis är en del av det kaos vi nu står inför ett resultat av förblindade politiker, giriga företag, svaga chefer och försumliga forskningsråd, med ensidig fokusering på delar av sjukvården, men inte på helheten.

       

 

RLC