|
|
Avancerad
utrustning med dyrbarast tänkbara nybyggnader, och med
alltför höga sjukhushyror som saboterar den avsedda
verksamheten. Det leder till frågan: Är avsikten på sikt
att låta vårdsökarna betala mer ur egen ficka? Vilka kommer
då att ha råd med vård? Simsalabim, på så sätt
minskar köerna... och de som betalar får den allra bästa
vård.
|
Foto:
MedOp
|
VÅRDDEMONTERING
Sjukkaos
Dö
i kö och kaos
Just
nu bevittnar vi hur vår skattefinansierade cancervård i världsklass
håller på att implodera. Det vill säga en högkvalificerad
cancervård som faller ihop inifrån och underifrån, och där
prognoserna inför framtiden är än mer skrämmande. Själv
befinner jag mig mitt i detta vårdkaos där strålningsbehandling följer
av en i och för sig lyckad operation, om än något sen.
Ulf Svensson: |2015-01-25|
Frågan är vad som orsakar denna kollaps, där personalen
blir allt mer pressad av ekonomiska sparbeting, väl beskrivet för
SvD:s läsare, och där jag och mina medpatienter blir utelämnade i
ett vårdsystem på väg mot haveri.
Senast
i raden beskriver en rad ST-läkare (läkare under
specialistutbildning) inom onkologi på Karolinska
Universitetssjukhuset läget sett ur läkarprofessionen (SvD
2015-01-13). Den akuta situationen handlar om en budget i obalans. På
kort tid ska många miljoner sparas, vilket innebär att till och
med sjukskrivna sjuksköterskor och läkare inte kommer att ersättas.
Dessutom kommer ett tiotal läkare på onkologen inte att få sina
tidsbegränsade kontrakt förlängda. Den personal som blir kvar
pressas således alltmer när alltfler patienter ska ha vård.
Färre
kontaktsjuksköterskor ska ta hand om fler patienter, den bristande
tillgängligheten ökar och livsviktig information till oroliga och
utsatta patienter uteblir – några exempel på konsekvenser.
Som
patient är det inte bara oron för den egna cancern, och oroliga nära
och kära som tar upp tankarna, utan även omsorgen om personalens hälsa,
som numera ingår i dagens patientverklighet.
Tidigare
har Maciej Zarembas i en serie för DN under 2013 beskrivit
sjukvårdssystemets urspårning; där det lyfts fram en vård som
snarare styrs av ersättningar än av patienternas faktiska
diagnoser-vårdbehov och där antalet besök verkar vara det
vikigaste. När den förre sjukvårdsministern Göran Hägglund
kommenterade krisen för de patienter som väntade på livsavgörande
vård, var svaret att när man väl kommer till sjukhuset då går
behandlingarna som på räls.
En
vårdkedja med förhinder
Jag
kan bekräfta Göran Hägglunds utsaga och understryka att det som
tar veckor eller månader utanför våra högspecialiserade sjukhus,
det tar timmar eller dagar när man väl hamnat innanför sjukhusens
beslutsdomän.
En
av de största orättvisorna inom svensk hälso- och sjukvård i
dag, uppkommer nämligen när allvarligt sjuka individer inte hinner
få en behandling i tid, på grund av långa väntetider, då återstår
symtombehandling när sjukdomen inte längre är botbar. Kort sagt,
man dör i kön.
Ett
annat hinder är när ny personal inte får kvalificerad
kompetensutveckling och vidareutbildning, som exempelvis ST-läkare,
vilket försvårar för framtida cancervård. När heller inte
budgetsystemet fångar in elementära förhållanden, där enbart
befolkningsmängd och löneökningar uppgår till 2 procent, ser det
mycket dystert ut för framtiden. Extrapengar i all ära men när
systemfelen i vårdkedjorna tenderar att bli det nya normaltillståndet,
då återstår kaos. Det kanske inte är en tillfällighet att
politikerna inom Stockholmsområdet slutat använda begreppet "världsklass"
eftersom den nya vårdverkligheten knappast har att göra med just
detta.
Ny
regering – nya tag
Den
nya S-MP regeringen har förstått allvaret i situationen och har
nyligen beslutat att på allvar ta tag i de långa väntetiderna i
cancervården. Man ska införa standardiserade vårdförlopp vilket
kan översättas med ”blåljushastighet” inom fem
cancerdiagnoser. Kort sagt ska logistiken förändras samt att de
skillnader som finns inom landet ska upphöra.
För
närvarande har bristerna inom cancervården i Stockholms läns
landsting uppmärksammats på bred front. Min egen väg genom detta
system började på min lokala vårdcentral, via provtagning inom en
annan enhet och till sist kontakt med specialistläkare för att
till sist hamna där jag borde ha hamnat direkt – Karolinska
Universitetssjukhuset.
Alla
enheterna är privata, och upphandlade inom landstingets ramar, med
undantag av ”gamla” Karolinska. Kontentan av alla inblandade
parter är att sjukbesök, remisser, provsvar, uppföljningssamtal,
röntgenbilder och, i mitt fall semestrar, gjorde en möjlig kort
resa till operation väldigt lång. Det är inte bara plågsamt utan
också kostsamt att få en behandling i sent skede, och som i värsta
fall inte går att behandla. Operation har följts av postoperativ
strålbehandling vilket kanske hade kunnat undvikas i mitt
fall.
Innebörden
i att sjukvården inom detta område inte fungerar utan också att
kostnaderna i onödan rakar i höjden – mer behandling, mer
mediciner, mer sjukskrivning, mer förlorad produktion.
Vad
göra - konsekvenser för ledningen i Stockholms läns landsting
Till
ledningen räknar jag politiker, sjukhusledning, staber och chefer i
ledande befattningar. Dessa personer måste nu analysera situationen
mera nyktert, eller fundera på sin egen framtid i styrningen av vården
för Sveriges mest expansiva region. Med tanke på
befolkningsutvecklingen i Stockholms län, ökad medellivslängd, bättre
upptäckt och behandling av cancersjukdomar, ny uppföljningsdiagnostik,
samt nya mediciner och nya målinriktade terapier. Det omfattar med
de nuvarande budgetförutsättningarna för onkologin en årlig ökning
om 2 procent, vilket är helt otillräckligt enligt ST-läkarnas
analys.
När
politikerna upphandlade det toppmoderna Nya Karolinska, som planerar
ta emot de första patienterna redan 2016, hade man säkert goda
avsikter. Eget rum för alla patienter, att bedriva den mest
avancerade sjukvården för de svårast sjuka, patientnära klinisk
forskning osv. i all ära. Frågan är varför politikerna inte ställde
krav på att de företag som vann upphandlingen också skulle betala
skatt i Sverige? Denna försummelse renderar i slutändan invånarna
i Stockholms län en sämre vård eftersom skattemedlen hamnar långt
bort från den svenska välfärdsmodellen.
Vårdresurserna,
samt övriga vinstmedel, trollades bort av ”smarta” revisorer
och ”vinstkramande” politiker. Det är just dessa resurser som
skulle behövas för att vidmakthålla en högspecialiserad cancervård
och annan högkvalificerad vård i Sverige. Framtidens
universitetssjukhus, Nya Karolinska Solna, är således hotat redan
innan verksamheten startats.
Hälso-
och Sjukvård inför 90-talet – HS 90
Ibland
bör man se bakåt för att ta sig framåt. HS 90 var ett
projektinitiativ i början av 1980-talet, med stark förankring på
Socialdepartementet. Det var då vi fick in hälsovård i
begreppsapparaten och inte bara sjukvård. Att förebygga blev också
ett modeord, men tyvärr har vårt medicinindustriella komplex inte
mäktat med detta perspektiv. Kanske var det inte lönsamt ur ett
industriellt perspektiv, eller så gav det för få
exportkronor.
Möjligtvis
är en del av det kaos vi nu står inför ett resultat av förblindade
politiker, giriga företag, svaga chefer och försumliga forskningsråd,
med ensidig fokusering på delar av sjukvården, men inte på
helheten.
|