 |
| |
Den
vetenskapliga forskningen varnar för vår planets framtid.
Politiken gör det svårt för framtiden.
|
Foto: Nasa |
SVENSKA KYRKAN OCH KLIMATET
Klimathotet –
saklighet, hot och hopp
Mänsklighetens
handlingskraft står ännu inte i proportion till den enorma
utmaningen. Både vår längtan och vår vrede behöver väckas – längtan
efter en hållbar framtid och vreden över att en älskad skapelse är
hotad. Vi behöver nå fram till hopp som frigör handlingskraft!
Sveriges biskopar:
Glappet är stort mellan å ena sidan vad som enligt vetenskaplig
forskning måste ske för att undvika farliga klimatförändringar, och
å andra sidan vad länderna åtar sig att göra. De nuvarande
åtagandena beräknas leda till mellan 2,7 och 3 graders
temperaturhöjning, vilket är långt ifrån målet om att begränsa
uppvärmningen helst under 1,5 grader.
Ambitionerna
hos världens länder behöver alltså höjas kraftigt. Korta
mandatperioder gör det inte alltid lätt att uppbåda kraft och mod
till sådana förändringar – klimatets sekellånga ”mandatperioder”
kräver en långsiktighet som våra politiska och ekonomiska system har
svårt för. De nationalistiska och populistiska krafter som de
senaste åren fått ökat inflytande i många länder är ytterligare en
källa till oro. Dessa politiker prioriterar inte det internationella
samarbetet och tenderar att inte ta klimatfrågan på allvar.
Hinder
på vägen mot en klimatomställning
Det är både
tekniskt och ekonomiskt möjligt att minska klimatpåverkan kraftigt.
Många av de viktiga stegen är dessutom ekonomiskt lönsamma redan på
kort sikt och forskningen visar att det är dyrare att skjuta upp
nödvändiga åtgärder än att agera nu. Detta stöds av en rad studier.
Rapporten från den brittiska ekonomen Nicolas Stern kanske är det
första och mest kända exemplet. Senare studier bekräftar inte bara
Sterns slutsatser, utan visar att klimatåtgärder påverkar ekonomin
positivt.
Varför går det
ändå så trögt? Vilka krafter – i samhället och inom oss själva –
försvårar klimatomställningen? Vad är det som blockerar
handlingskraften? Människans närsynthet och kortsiktigheten i all
planering är källor till tröghet. Få processer är så globala och
långsiktiga som klimatförändringarna: våra politiska och vardagliga
val ger klimateffekter långt in i framtiden eller tusentals mil
härifrån. Det är ett dilemma att vi människor i regel har svårt att
hantera långa avstånd mellan orsak och verkan, i både tid och rum.
Förändringar som förbättrar
Oavsett hur
oron ser ut berör klimatfrågan våra innersta känslor och
värderingar. Därför är den också existentiell och andlig.
”Klimatångest” har blivit ett vedertaget begrepp. Den kan föra med
sig katastroftankar, panikångest, nedstämdhet och en känsla av
maktlöshet. Det som gör klimatfrågan existentiellt svårhanterad är
att den är diffus och
konkret på samma gång.
Vårt individuella ansvar drunknar lätt i det kollektiva ansvaret och
det långa tidsavståndet mellan
handling och konsekvens som kan göra det svårt att känna ett
personligt engagemang. Samtidigt gör barnens och barnbarnens frågor
om framtiden ansvaret väldigt konkret.
Det är inte
alltid insikten om reella risker som leder till ångest, utan känslan
av att alldeles för lite görs och att man själv inte kan påverka
utvecklingen. Oron för klimatet påverkar vår psykiska hälsa på
mycket olika sätt. En studie av svenska ungdomars oro för miljön
visar att de som upplever en existentiell mening i sina liv, som är
övertygade om att miljöproblemen går att lösa och som själva är
engagerade mår bäst. För dem finns ett hopp som föder kreativitet
och en förmåga att se nya möjligheter. Att motverka maktlöshet och
bryta passivitet genom att verka för politiska förändringar och
stödja små- och storskaliga initiativ för en mer hållbar livsstil
gynnar såväl den enskilde som samhället.
Svårigheterna överdrivs ofta
Begränsningarna i vår kunskap om exakt vad som är bäst får inte
hindra oss från att fatta långsiktigt nödvändiga beslut. ”Jag har
del i världens bortvändhet från Gud” heter det i en av
syndabekännelserna som vi använder i Svenska kyrkan. Den
formuleringen fungerar väl i samband med klimatfrågan. Den bejakar
det individuella ansvaret utan att förneka kollektivets roll och den
tar den kollektiva dimensionen på allvar utan att omyndigförklara
individen. Synd kan beskrivas som att ”missa målet” med livet eller
som brustna relationer till Gud och skapelsen.
Att inte erkänna vad vi gjort
fel eller att ge upp för att vi missat målet är inget alternativ.
I takt med att
klimatfrågan får större betydelse ändras synen på vad som anses vara
ett socialt acceptabelt beteende. När vi relaterar
klimatförändringen till våra barns och barnbarns framtid blir
framtidsperspektivet längre men inte oöverblickbart. Att tala om
barnen är att ställa sig själv i ansvarsposition. Just nu förbrukar
vi de resurser som kommande generationer skulle ha haft att leva på.
Om vi inte agerar i tid, lämnar vi en
springnota som de som är barn idag och i morgon måste betala.
Barnperspektivet är därför ofrånkomligt i klimatfrågan. Men hur
talar vi med barn om klimatet?
Ungdomens oro är mycket större än vuxnas oro
Det finns
goda skäl för att tidigt undervisa barn om miljöfrågor och uppmuntra
dem att engagera sig i klimatfrågan, men det är dagens generation
vuxna som måste hejda klimatförändringen. Det vore ett svek att
vältra över ansvaret på barn och unga. Hopp och framtidstro är en av
de starkaste krafter som finns för förändring. Och hoppet är mer än
optimism.
Hoppet vill gå
hand i hand med saklighet, det bemödar sig om en riktig analys av
verkligheten och en realistisk syn på läget. Det intresserar sig för
prognoser och antaganden om hur det kommer att gå i framtiden, men
till skillnad från prognoserna – som bygger på kunskap om vad som
redan hänt – bygger hoppet på vad som ännu är möjligt. Hoppets
hjärta slår i tron och kärleken.
Artikeln är ett
utdrag av Svenska Kyrkans "Ett biskopsbrev om klimatet" av svenska
kyrkans biskopar 2019.
Ladda ned hela
biskopsbrevet
|
