Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Lite mer av djävlar och anamma – men i Jesu namn!	Foto på Sankta Katarina

VISBY STIFT

Gotland brinner

Om kampglöd & identitet

Böcker om kyrkan kommer ofta i min väg. Just nu har jag läst rapporten ”Kampglöd & identitet”, en skrift om ett kartläggningsarbete från församlingsenheten i Visby stift. Det handlar om det aktuella församlingslivet, som på sina håll har det tufft på Gotland, som på många andra håll i landet. Men det framgår också att läget inte är hopplöst utan att det finns ljuspunkter, men då krävs handling.

 ULF SVENSSON: |2012-10-12|  Redan på omslagets framsida finns ett citat som indikerar att läget kan förändras med relativt små steg; ”Om alla förtroendevalda deltog i söndagens huvudgudstjänst åtminstone varannan vecka, så skulle bilden av de folktomma kyrkorna snabbt förändras.” Förre biskopen Lennart Koskinen är inne på samma linje, gudstjänsten som den centrala platsen, navet i verksamheten. Han understryker också att vikten av att bryta ett ”vi och dom” – inställning, samt att delaktighet är ett nyckelord. Kyrkan får inte isolera sig för då har den misslyckats. 

Anställda och kyrkorådsordförande

Det är dessa båda kategorier som intervjuas. Man ser vid denna tid, år 2010, att strukturerna kommer att förändras, att arbetet i framtiden kommer att ske i större enheter. Så, för att gjuta nytt liv i församlingslivet, måste något ske. Man redovisar sedan en mängd verksamheter eller teman som ”Barn och ungdom”, ”Konfirmand”, ”Kyrkomusik” och så vidare. Det aktuella läget redovisas, vilka problem man möter och hur man kan arbeta för att utveckla verksamheten. Mycket är positivt men mycket är också utmanande. Till exempel att på sina håll, kring sockenkyrkans gudstjänster, är det inte sällan 2 – 8 personer som deltar. ”Präster, klockare, kantor och kyrkvärdar utgör inte sällan hälften av den gudstjänstfirande församlingen.”

Det ser inte riktigt lika illa ut på alla platser. Men trenden är illa generellt, om man inte gör något, och detta något är att aktivera och öka delaktigheten. Men när man intervjuar kyrkorådsordförande är ord som villrådighet ett nyckelbegrepp när diskussionen kommer in på hur man får sin församling att växa, det vill säga det som förre biskopen lyfte fram som en knäckfråga. En isolerad kyrka med de närmast sörjande är inte nog. Men det finns också ett krismedvetande, en förändringsvilja och trots allt, en tillförsikt bland de styrande enligt utredarna.  

generella grundtrender 

Det finns ett antal generella grundtrender som alla pekar på en för kyrkan negativ framtid. Medlemmar som blir äldre och dör och färre unga som blir medlemmar, snabba befolkningsförändringar där unga flyttar till större orter.

De åldersgrupper som är svårast att nå för kyrkan är de med de största utträdestalen, att de som flyttar till staden inte självklart väljer att gå i kyrkan i konkurrens med andra aktiviteter med flera orsaker. Även trenderna i det gotländska kyrkolivet följer i stort denna utvecklingskurva, som pekar nedåt och som trots ett antal ljuspunkter, står inför stora förändringar.

Kanske kan man jämföra detta tapp i kyrkotillhöriga med tekniktrender. Man tenderar att överskatta hur fort det går men underskattar kraften i det som sker. Inom några årtionden kan man därför förvänta sig att antalet medlemmar i Svenska kyrkan kommer att vara halverad, men man kan samtidigt konstatera att det ändå är många medlemmar jämfört med annat organiserande i det svenska samhället.

Vad ska man då göra?

Samarbeten och sammanslagningar verkar vara två viktiga åtgärder för att inte minst få fungerande arbetslag och en bättre ekonomi för att kunna bedriva den verksamhet som kyrkoordningen föreskriver. Att samla så många aktiviteter som möjligt kring söndagens huvudgudstjänst, högmässan verkar också vara ett intressant grepp. Det är enligt utredarna något som ger kraft till hela veckans aktiviteter och till ett kristet liv, det bygger gemenskap människor emellan och gestaltar Gudsrelationen – något i den stilen. 

Jag tror att detta är en intressant väg att gå och jag vill avsluta med en liten berättelse som inleder rapportens slutord apropå skriftens titel; Kampglöd, samt arbetsgruppens analys av resultatet av sina vedermödor som sammanfattades i insikten; en fotbollsklubb utan fotboll är ingen fotbollsklubb och en församling utan gudstjänst är ingen församling.

det roliga runt omkring

”Västerhems IK är den lokala fotbollsklubben i en liten jordbrukssocken på centrala Gotland. På 50-talet när det ännu fanns många ungdomar i bygden var man ett topplag i gotlandsserien och hade och hade också duktiga varpakastare och ett pärklag som många minns än idag. På senare år har det inte gått att få ihop ett seniorlag utan det har mest handlat om pojk- och flicklagsfotboll, men i år var det slut på det också. Fast på senaste årsmötet, när den sedan länge väntade frågan kom upp, om man därför skulle lägga ner föreningen var det någon som sa, att det behövdes väl inte! Det roliga var ju egentligen inte själva fotbollen utan allt runt omkring. Själva gemenskapen när man ordnade loppis och midsommarfest, eller när man samlades en dammig vårkväll för att göra i oordning planen, eller när man bara stod där vid långsidan tillsammans och hejade på sina ungar och drack en mugg termoskaffe med de andra föräldrarna. Kan vi inte fortsätta med allt det där fast ingen spelar mer?

Förslaget togs väl emot och den första hösten samlades en tapper skara nere vid planen på onsdagskvällar precis som vanligt och en tid trivdes alla väldigt bra men planen började växa igen eftersom ingen tyckte att det var idé att klippa den längre och framme mot slutet av oktober tyckte någon att det ändå var synd att slå på strålkastarna med tanke på hur mycket el de drog och den lilla skaran krympte allt hastigare och i allhelgonatid när mörkret slog till på allvar insåg alla: utan idrotten är det inte stor idé att ha en idrottsklubb, och Västerhems IK dog en stilla död just före sitt 75-årsjubileum.”

Kanske löda på i Jesu namn?

Man kanske är lite väl försiktiga i Visby stift och på Gotland. Man kanske borde löda på med lite mer av Jesu radikalteologiska föredömlighet, vilket kan leda till olika och vassare aktiviteter för solidaritetsarbete, eller föreläsningar som pedagogiskt går i Jesu anda, eller med exempelgjorda handlingar av dagens problematik inom samhälle, världen och för morgondagen. Kort sagt: lite mer av djävlar och anamma – men i Jesu namn!