|
|
Ärkebiskop
Antje Jackelén med Härnösands stifts nya biskop Eva
Nordung Byström.
|
Foto:
Magnus Aronson/IKON.
|
PREDIKAN
VID BISKOPSVIGNING
"Nu
är Guds tid"
Eva
Nordung Byström
Kära
Eva, ”Nu är Guds tid. Här i sitt hus sluter Gud in oss i värme
och ljus”, med de orden börjar många familjegudstjänster i vår
kyrka. Samma ord, ”Nu är Guds tid”, har du också gjort till
ditt valspråk inför din biskopsgärning i Härnösands stift.
Nu är Guds tid –
så pekar du bort från dig själv och hän mot Gud. Bestämt och
kraftfullt. Inte min tid, utan Guds tid.
Antje Jackélen: |2014-12-14|
I det du skriver om ditt
valspråk i gudstjänsthäftet ger du oss en hint om att tiden som
avses inte är kronos, utan kairos. Inte den
utsträckta tiden utan den rätta tiden för något, ögonblicket.
Jesus sade ”Tiden, kairos, är inne, Guds rike är nära”
(Markus 1:15). Därefter kan vi säga om varje ögonblick: nu är
Guds tid. Nu är rätt tid att förkunna evangeliet. Vilket för
mina tankar till 2 Timotheosbrevet 4:2, där Timotheos får
uppmaningen ”förkunna ordet, träd upp i tid och otid … tålmodigt”
(eukaíros akaíros, en fin ordlek även på grekiska). Och visst är
det precis vad en biskop ska göra! Som vi snart ska få höra läsas:
”En biskop ska … i allt hon gör styrka Guds folk i kallelsen
att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar
för allt skapat.” Det ska du göra, med varsamhet och aktning
gentemot dina medmänniskor. Tillsammans med dem ska du söka Guds
viljas väg, så att tro, lära och liv kan bli ett.
Du
har lång och bred erfarenhet av kyrkligt liv och arbete i Härnösands
stift. Du har haft olika typer av ledningsuppgifter. Det är en bra
grund. Men biskopsvalet för också med sig nödvändigheten av ett
perspektivskifte. Nu är stiftet inte längre ”de”, vilket det
ju tyvärr ibland blir på församlingsnivå. Idag byter du
liksom ”vi”. Frågan kan inte längre vara: ”vad har de nu
hittat på på stiftet?” Utan frågan är: ”hur kan vi,
stiftskansli, domkapitel och stiftsstyrelse tillsammans på bästa sätt
ha tillsyn och främja församlingslivet så att Gud blir ärad,
kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen?”
Det
är stort att bli biskop och ansvaret kan kännas tungt ibland. Bra
då att veta att även en biskop vilar i dopets nåd, varenda dag.
Bra också att veta att det finns erfarna medarbetare och förtroendevalda
vid din sida, och att det finns ett biskopskollegium som vill ge
gemenskap och stöd.
När
du med orden ”nu är Guds tid” pekar bort ifrån dig själv och
hän mot Gud ställer du dig också väldigt nära honom som är
huvudfiguren på tredje advent: Johannes döparen, vägröjaren för
Jesus Kristus.
Ett
av 1500-talets förnämligaste konstverk, Isenheimaltaret, framställer
Johannes döparen ståendes bredvid Jesu kors. En stor, kraftig man
med fast blick. Klädd i en rödbrun mantel med fransig kant, fäst
med en enorm knut på hans högra sida. I vänstra handen håller
Johannes en uppslagen bok. Men det är den högra handen som sticker
ut. Uppåtriktad, med ett något överdimensionerat utsträckt
pekfinger visar den på den korsfäste Jesus Kristus. Precis ovanför
pekfingret står det på latin ”den där (Jesus) måste växa, men
jag måste minska.” En människa, kraftfull och ståtlig, den väldiga
roparen i öknen, som nu helt går upp i att peka på en illa
tilltygad, misshandlad kropp, på Jesus. Tvärtemot de vanliga
tingens ordning. Vilken tro: att kunna se segern i det som efter
allt att döma är ett nederlag, att kunna se Guds rikes ankomst
trots motsatta signaler! Med rätta kan vi beundra Johannes döparen
som håller fast vid Kristus även när världen har korsfäst
honom. En förebild i den djärva tilliten och tron.
Men
det är en helt annan Johannes som vi möter i dagens evangelium. Då
sitter han i fängelsets ensamhet och mörker. Tystad. Därför att
hans pekfinger hade varit alldeles för träffsäkert i att peka ut
människors och samhällets ömma punkter. Hur kan Gud gå med på
att den störste av profeterna, som skulle röja vägen för
Messias, nu själv röjs ur vägen?
Lyckan
kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får? Nej, den böneraden
stämmer inte. Hellre den: Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver
Fader vår, även i mörker och ensamhet, även i olyckan. Men
alldeles enkelt är det inte, inte ens för den tuffe Johannes döparen.
Där bakom lås och bom framstår den starke, trofaste vägröjaren
för första gången som ett strå som vajar för vinden.
De
tvivlande frågorna väcks: Har jag satsat rätt? Jesus beter sig ju
så annorlunda än jag hade trott. Är han verkligen den som skulle
komma? Eller ska vi vänta på någon annan?
Det
är våndan som kommer efter många val: har jag satsat rätt eller
skulle jag ha väntat på ett bättre tillfälle? Skönt då för en
biskop att kunna säga: det är inte jag som valt, de har valt mig
…
Bibeln
döljer inte människors besvikelse och tvivel på Gud. Då behöver
inte heller vi göra det. Men även i tvivlet finns det vägval att
göra: att kretsa kring sig själv och den egna förmågan eller oförmågan
att tro eller att ställa frågorna utåt, till andra människor och
till den det gäller: Är du den … eller ska vi vänta på någon
annan? Vi drabbas inte av tvivel, frågor och motgångar för att
skiljas från Gud. Kanske för att brottas med Gud, men helst av
allt för att komma fram till samma insikt som Petrus: ”Herre,
till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”(Joh 6: 68).
När
Jesus nås av Johannes tvivlande fråga kritiserar han honom inte.
Tvärtom, han tror på den tvivlande Johannes. Som han gjorde med
den tvivlande Thomas. Jesus tvingar inte tvivlet till tystnad genom
förmaning eller motargument. Hans svar är: Berätta! Gå och berätta
vad ni hör och ser: blinda ser, lama går och så vidare. Berätta
om de tecken på Guds rike som ni ser. Såg alla blinda, gick alla
lama, hörde alla döva? Nej. Berättelsen om Guds rike kan alltid
motsägas, då som nu.
Väntar
vi på entydighet, ja då tar advent aldrig slut för oss. Då blir
det varken jul eller påsk eller pingst. Därför ska vi berätta,
mitt bland tvetydigheter, om alla tecken på Guds rike som vi ser.
Var gång en människa i dopet berörs av nådens Gud, var gång ett
kristusmöte uppstår vid Herrens bord eller på gatan med en av de
minsta systrar och bröder, var gång människor och folk blir upprättade
genom att sanningen hörs och rättvisa skipas.
Gå
och berätta, Eva! Låt oss gå och berätta, alla vi som döpts
till att vandra Guds rikes vägar! Gemensamt och med Guds hjälp kan
vi lyckas med bedriften att visa på den kristna trons stora kraft
också för vår tid. Amen.
Biskopsvigning
för Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Uppsala domkyrka, 3:e
söndagen i Advent.
Matteus
11:2-11.
|