Om
teleologisk
utveckling
livet i sig självt
är
det som anses vara meningen med tillvaron – om vi
summerar tänkandets flertusenåriga historia.
Denna
summering har också fått en sammansmältning med vissa
ursprungliga, såväl andliga, som ibland ideologiska
värderingar. Ganska självklart och odramatiskt kan det
tyckas, att livet självt är det som är meningen –
något som alla redan tänkt ut själva – men ändå
inte!
utformningen av människornas
olika levnads-
sätt
har varit vattendelare, som skapar olika flöden för
utvecklingen, men som blöts och stöpts i olika
åtskillnader, men som med tiden kunnat resultera i
hållbara sanningar. Många ”sanningar” kommer
säkert att omvärderas, medan nya förklaringar kommer
att anses som mera sanna.
Naturvetenskapens
utveckling är
exempel på den ”dialektiska teleologin”, det vill
säga: den "ändamålsenliga utvecklingen".
Människan
tycks vara del i evolutionsprocessen med sitt ändamålsenliga
skapande, och med kunskapsutvecklingen på gott och ont.
I
civilisationsutvecklingen finns det två vägar, har det
visat sig: den "konstruktiva", och den "destruktiva",
med stora variationer. Inför dessa val kan man alltid ställa sig den
moraliska frågan: till vad nytta är mitt skapande, och
vad leder det till? Vem har glädje av mitt skapande,
och vilka kan skadas av mitt skapande?
I
vår tids extrema högkonsumtionssamhällen är det inte
alls svårt att se att det destruktiva ger allvarliga
följder för världens människor.
Egoism
och girighet
som
drivkraft, tillhör den destruktiva vägen, medan
ändamålsenligt skapande är den konstruktiva vägen
– i de stora dragen.
Vilken
av dessa vägar som dominerar i världen kan ju var och
en fundera på, men också att ta ställning till. Vägen
man väljer borde vara den som gynnar folkflertalen, och
därmed skapandet av största möjliga
kärlek och
rättvisa för alla.
Att
egoism skulle kunna vara en konstruktiv kraft är naturligtvis rena rappakaljan. Egoism har alltid varit
ondskefullt och alltid destruktivt. Precis
så som i dag.
Paul
Lindberg
Senast
uppdaterat 2007-08-21
|