IHS

REDAKTION

Övriga artiklar

Till framsidan

Brev till Rikare Liv

 

Sverige behöver fler samarbetande miljöpartier, som enbart går demokratins ärenden.

FOTO: RLC

Ledare

Behovet av fler miljöpartier 

Om det är sant att den globala uppvärmningen ökar så måste frågan ställas: varför görs det inte mer för att rädda planeten? Världssamfundet har godtagit ståndpunkten om en global uppvärmning som ett faktum. Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade att högerregeringen inte gick till val på frågan om den globala uppvärmningen. Och med denna cynism visades att regeringen inte gjorde någonting för att hejda det globala miljöhotet.


  Paul Lindberg: |2011-08-01| Regeringen har låtit bygga nya motorvägar i en aldrig tidigare omfattning. Bilförsäljningen ökar i samma takt, men med allt större fordon – typ van och stadsjeepar. Samtidigt har järnvägarna medvetet försummats och saboterats under lång tid. Regeringen vill helt enkelt inte ha kollektivtrafik – även om det är för det allmännas bästa, och allra bäst för miljön mot den globala uppvärmningen. Med bilismen som problem syftar jag i denna artikel främst på storstadsregionerna.

För flera år sedan, när allmänheten kom till klarhet att det verkligen existerade ett allvarligt globalt miljöhot, så växte en stor opinion med förhoppningen av ett ingripande för att hejda den globala uppvärmningen. Men den opinionen kördes över av de maktintressen som bokstavligen struntar i de överhängande behoven. Dessa maktintressenter vill att den nuvarande livsstilen, med ökad tillväxt, ska bevaras till vilket pris som helst. De låter istället kommande generationer överta resterna av vår tids livsstil. Detta är ett djävulskt brott mot mänskligheten, och om detta måste vi prata klarspråk!

PSYKOLOGIN KRING FÖRLAMANDE MILJÖHOT

Är hotet från den globala uppvärmningen så paralyserande att människor, och makthavare, väljer att definiera bort hotet som overkligt? Eller är det en medveten makthållning grundad på ideologisk egoism som låter Mammons livsstilsideal prioriteras före framtida generationer? Det tycks vara av båda slagen. En ytterligare orsak kan vara den relativt långsamma klimatförändringen, ur människans tidsperspektiv, som inte upplevs som speciellt märkbart eller akut. Problemet med klimatförändringarna kommer när märkbarheten blir slående, eller katastrofala, men då kan det vara försent att kunna stoppa den globala uppvärmningen. 

Om vi jämför med en akut kärnkraftskatastrof, så är det begripligt att de allra flesta reagerar på allvarets stund med en önskan av åtgärder, även om detta medvetande i värsta fall kan klinga av med tiden. Men även klimatförändringarna ger sig till känna genom katastrofala väderförändringar redan i dag, och som kan mätas och graderas som nya lokala eller globala väderrekord.

En aspekt på livsstilens bevarare visar sig hos dem med en politisk och destruktiv arrogans i strid med de nödvändiga behoven för att hindra den globala uppvärmningen. Det tycks gälla att ignorera problemet och samtidigt befästa den konsumistiska livsstilen och dess fortsatta tillväxt, som en djävulsk reaktion mot att deras egen ideologiska egoism är dödsdömd och samhällsoduglig. Och med deras fall får hela mänskligheten falla med dem.

Högerregeringen i dag tar inga konstruktiva åtgärder för att bekämpa den globala uppvärmningen. De tycks tänka som så att dessa obehagliga åtgärder får ett eventuellt regimskifte ta över, för att därefter söka fånga ett eventuellt missnöje på grund av nödvändiga miljöåtgärder. Ett sådant missnöje förmodas av dessa destruktiva misantroper kunna leda till ny seger vid kommande val. Men att inte söka skydda livet på jorden, är detsamma som att förstöra planeten. 

Den globala uppvärmningen är visserligen fortfarande möjlig att förhindra, även om vi förlorat en hel del dyrbara år på grund av försummelse. Problemen med att komma till stånd med ett nationellt krisprogram beror mest på de politiska makthavarna, och av påtryckningar från ekonomiska maktintressen. Men det gäller inte alla intressen, det gäller inte dem som håller måttet för en hållbar industriproduktion utan miljönegativ skadegörelse.

Politiker med egoism som ideologi har svårast att bryta den onda cirkeln angående den globala uppvärmningen, de vill inte svika sina egna politiska ideal bara för något så banalt som en "inbillad global uppvärmning".  

NEGATIV PRESTIGEKONSUMTION

En hel del av den skadegörande industriproduktionen utgörs av bland annat prestigevaror, som exempelvis bilar, med kort livslängd och med tillhörande motorvägsbyggen. Betong och asfalt tillhör nämligen de produkter som är allvarliga skadegörare för miljön. Den rika världens livsstil är helt avgörande för den globala uppvärmningen, och detta på grund av livsstilsideal som nödvändigtvis måste förändras. Det handlar inte alls om domedagsfanatism, domedagens realiteter skapas av dem som förstör vår planet och dess livsbetingelser. Istället handlar det om att reformera bort vår tids livsstilshuliganism, för utvecklingen av en människovänlig livsstil som hållet måtten för en hållbar utveckling avsedd för hela världen.

Behoven av en människovänlig och anpassad livsstil utgör vägen för en kvalitativ civilisationsutveckling avsedd för alla. Denna målinriktning bör i så fall ses som målsättningen för det goda samhället. Den politiska makten i sig kan aldrig få vara allenarådande, målet i sig måste istället utgöras av ideologier som förenar människorna för det goda samhället.

Vad menas då med "livsstilshuliganism"? Ja det vimlar av dåliga exempel, såsom MC-idealen med motorcyklar tillverkade med ett medvetet grymt och aggressivt motorljud, vilket frestar konsumenterna; prestigebilar med design och marknadsföring som med en psykologisk analys handlar om infantilism. Hela västvärldens provocerande motortävlingar är exempel på vad som är livsstilshuliganism. Detta var bara några få exempel av en alltför stor mängd av skadegörande huliganism.

Men ska inte människorna få välja vilken livsstil de själva önskar? Nej, inte om den livsstilen skadar andra människors frihet och liv. Det borde vara en självklarhet. Marknadens livsstilsideal är dessutom en konstgjord marknadsprodukt skapad för Mammons intressen – inte för människornas bästa.

MILJÖPOLITIK FÖR LIVET

Den politiska anpassningen till det ekonomiska maktetablissemanget har inte gynnat utvecklingen för det goda samhället. Ett modernt samhälle måste visserligen kunna samarbeta gränsöverskridande och vara lyhörda för mångfaldens möjligheter och önskningar. En stor del av det ekonomiska etablissemanget gör rätt för sig vad det gäller miljöanpassningen, medan andra vill låta som om de gör rätt för sig – greenvash

Exempelvis kan bilar aldrig vara miljöanpassade, eftersom all biltillverkning ur olika aspekter är skadegörare för miljön. Trots det behövs det bilar av olika skäl, men inte i den massomfattning som råder i dag. Och inte inom storstadsregionerna – där passar kollektivtrafik betydligt bättre.

Klimatförhandlingarna under ledning av FN-organet IPCC havererade – inte på grund av IPCC utan på grund av den reella oviljan att lösa klimatkrisen. Det var i och för sig väntat. Förhandlingarna blev ett slagfält för maktens positioneringar och om marknadens handelsrätter och köpslåenden. Klimatförhandlingarna koordinerades kring frågan om en bindande global överenskommelse, och utan en ratificering skulle det vara svårt att hindra den globala uppvärmningen, sades det. Och det är sant, men...

Ståndpunkten om en nödvändig ratificering blev istället ett effektivt argument för alla tillväxtkramare. Utan ratificering så fanns det nämligen ingen anledning att den enskilda nationalstaten skulle behöva reformera den egna industriella miljösituationen. Främsta talförare för den ståndpunkten var de amerikanska republikanerna, vilka strävade efter att överhuvudtaget inte behöva styras av ett bindande globalt klimatavtal. Den rika världen riktade istället miljökraven mot utvecklingsländerna och ville få dem att ta samma ekonomiska ansvar som i-länderna, vilket var helt orealistiskt. Det var ytterligare en orsak till förhandlingskollapsen.  

CYNISMEN OCH DEN IDEOLOGISKA EGOISMENS EFTERFÖLJELSE

I cynismens efterföljelse efter klimatförhandlingens kollaps, provocerade Ryssland med försöken att med vapenskrammel annektera Nordpolens bottnar på grund av naturrikedomarna som finns där. Åtkomligheten ökar eftersom istäcket snart har smält bort – en gammal sovjetisk dröm. Samtidigt uppvärms den sibiriska tundran som lämnar ifrån sig stora mängder metangas. Det är i sådan omfattning att den globala uppvärmningen accelererar än värre. Allt detta är allmänt känt. Men när dessa nyheter kom till allmän kännedom så förväntades att kraftfulla åtgärder skulle hindra denna miljöförstöring. 

Ytterst lite har gjorts i försöken att hindra den globala uppvärmningen. Och det beror på att världens gud heter Mammon.

Runt om i världen finns det länder som vill föregå med de goda exemplens politik. Sveriges regering vill inte tillhöra dessa länder. De har själva argumenterat om att det inte är prioriterat eftersom det ändå inte finns något globalt och bindande avtal.

Poängen med initieringen av föregångsländer för miljöutvecklingen i exempelvis Europa, är att det sporrar en opinionsrörelse som stärker tilliten för det möjligas konst – för det goda samhället. Det går nämligen fortfarande att förändra den ohållbara tillväxtfundamentalismen. Några går först, och efter dem kommer fler…

Finansminister Anders Borg fick uppmaningen av Norrköpings ansvariga politiker och näringsliv att snabba på med utvecklingen av förbättrad järnväg mellan Östergötland – Stockholm. Borg svarade att det inte behövs någon sådan utveckling av järnvägen – ta motorvägen i stället, blev svaret. Det svaret visar i all sin tydlighet vad som gäller för Borgs framtidsfientliga miljöpolitik.

Sverige behöver fler miljöpartier och parlamentariska samarbeten, som med visionära handlingsprogram går demokratins ärenden. Allt annat är livsodugligt. För när de stora glaciärerna som Antarktis och Grönland har smält så behöver vi inte längre ha några drömmar om det goda samhället. Samarbeta parlamentariskt för det goda samhället, än är det inte försent! 

 

Andreas Carlgren, miljöminister, t.h.

Andreas Carlgren:

Nu krävs politisk vilja i klimatförhandlingarna

Miljö- och klimatministrar från 35 länder träffades 3-4 juli i Berlin för klimatdiskussioner. Detta var det första politiska mötet i en större krets sedan klimatmötet i Cancún i december 2010 och viktigt för att ge vägledning till FN-förhandlingarna inför mötet i Durban (COP17) i november. Sverige deltog som ett av sju EU-länder. 

UTSLÄPPSMINSKNINGAR FÖR LÅGA

– De utsläppsminskningar som ligger på bordet är ännu för låga för att nå klimatmålen och förhandlingarna under våren har gått alldeles för långsamt. Särskilt svåra förhandlingsfrågor gäller Kyotoprotokollets framtid och en bredare rättsligt bindande överenskommelse. Ännu så
länge står parterna för långt ifrån varandra i dessa frågor, säger miljöminister Andreas Carlgren.

GRÖNA KLIMATFONDEN

En fortsättning av Kyotoprotokollets regler är centralt, även om det inte står och faller med beslut om en andra åtagandeperiod i Durban. Protokollet täcker bara en dryg tiondedel av världens utsläpp och räcker inte alls för en global lösning eller tillräckliga minskningar av utsläppen.

Det viktiga nu är att med Kyotoprotokollet som utgångspunkt skapa ett rättsligt bindande ramverk där alla stora utsläppsländer deltar, säger Andreas Carlgren.

Ministrarna nådde också enighet om vikten av att genomföra de centrala beslut som togs vid förra klimatmötet i Cancún. Särskilt diskuterades förvekligande av den nya ”gröna klimatfonden” och vikten av öppen redovisning och rapportering av ländernas klimatåtgärder.

slutar blockera varandra

Det är dags att länderna slutar blockera varandra och därigenom hindra framgång. Därför måste alla delar av Cancúnbesluten genomföras utan dröjsmål. Ju tidigare de olika parterna visar politisk vilja att åstadkomma det, desto snabbare kan vi åstadkomma de nödvändiga
framgångarna, säger Andreas Carlgren.

Sydafrika som ordförandeland bjuder nu in till ytterligare ministermöten för att skapa politiska lösningar som grund för förhandlingarna under hösten.

Lennart Bodén